johansofia

Angående skolinlägget har jag fått många kommentarer om det. Jag är verkligen inte ensam att känslan och det visste jag ju såklart innan! Men jag får känslan av att det är så många fler som har det jobbigt i skolan än dem som har det lättare. Varför ska det vara så och varför verkar politikerna och tex. skolledningen tro på att det alltid beror på att man är dum eller oengagerad? Har dom aldrig varit unga eller kan man ju undra då.!?

I en människas liv händer så mycket. Speciellt som ungdom. Detta är vad jag tror iallafall, jag går inte efter någon statistik eller teori men jag vet hur det är för mig och för så många andra så helt fel ute kan jag ju inte vara? Jag tror att betygen blir sämre nu för att i dagens läge har man så mycket press på sig. De flesta ger upp efter för mycket press, kanske ger man upp bara ett tag, men det är ändå för sent, för hamnar man efter har man nästan ingen chans att ta sig tillbaka. Då känns det som sagt hopplöst också är det kört.

Men det finns saker som kan rädda en. Jag vet vad som räddade mig. Och det är Anna. Hade inte jag haft Anna som vetat precis vad jag gick igenom och som jag kunde berätta om allt för, tillochmed alla IG och möten med rektorn. Det kändes pinsamt att säga till alla andra att jag inte orkat eller hunnit plugga till provet, eller att jag sa att jag var sjuk för att jag inte vågade göre presentationen inför klassen. Men efter att jag pratat med Anna kändes det slltid bättre och hade jag inte haft henne hade jag hoppat av! Och troligtvis hade hon också gjort det..

Men fy vad jag hade ångrat mig om jag hoppat av! Det hade jag verkligen. Jag är så glad att jag bet ihop, gjorde så gott jag kunde på slutet tog studenten med alla vänner!
jag har fortfarande mycket jobb kvar innan allt är klart, men ändå är jag fri och kan börja leva och forma mitt liv nu tack vare de där sista krafterna.

Så jag säger bara det till er andra som känner att det kanske varit lättare att hoppa av, snälla kämpa! Det kommer vara värt det! Och prata om det. du är inte ensam!

Och vad det gäller arbetsförmedlingen! Screw them, jag fixade det sj. Börjar jobba i Kungsberg om en månad! Så kämpar man på lite så fixar det sig oftast!

(Sometimes Im not as stupid as I look!)                  ;)


Love Fiijah                     v

Skoltrött är nästan alla när studenten börjar närma sig, jag var skoltrött innan jag ens började gymnasiet.
Man tröttnar på att kliva upp tidigt, plugga saker som känns helt onödiga, sen komma hem och inte ha någon fritid för att du har skolan med dig hem. Sen får du IG på provet och då blir det bara värre. Alla är vi olika, och även dem som får MVG på alla prov blir skoltrötta, för det är inte själva resultaten och hur man är som person som är det jobbiga, det är den där funderingen på vad du vill bli och vad du vill göra som gnager i huvudet hela tiden. Kanske vet du precis vad du vill bli eller så har du ingen aning. Men, ändå får du välja det innan du ens fyllt 18.

Jag fyller snart 19 och har ingen aning vad jag vill bli eller göra. Jag valde en gymnasielinje som alla mina vänner valde, för jag visste ju ingenting då heller vad jag ville. Det visade sig att den linjen verkligen inte var nåt för mig. Jag hamnade efter och blev bara mer och mer skoltrött. Tillslut kom det till en tid då allt bara föll. Det var kört och jag kunde lika gärna skita i det. Så kände jag, jag hade ingen drivkraft att plugga eller ens vara i skolan alls. Min gymnasieutbildning är helt förstörd bara pågrund av att jag fick välja för tidigt. Och under hela gymnasietiden trodde jag att det var mitt fel, att jag var dum i huvudet och det var därför allt gick fel, tyvärr tror jag det fortfarande trots att jag någonstans där inne vet att det inte är sant. För hade jag fått lite tid hade jag vetat att jag velat gå Medialinjen. Det hade passat mig och jag hade mått så mycket bättre..

Jag klarade mig iallafall med nöd och näppe och fick ta studenten med mina vänner, allt jag önskade mig då.
Sommaren gick och passerade. Jag var nu räknad som vuxen, och arbetslös.

Jag? Vuxen. Jag vet inte om jag någonson kommer kunna kalla mig vuxen. Det kommer isåfall vara pågrund av min ålder men ingenting annat. Men den stora frågan är, vad händer nu?

Vad händer nu? Jag är arbetslös, har ingen som helst inkomst då arbetsförmedlingen inte hjälper till alls och har krånglat till det så hemskt att jag inte ens får A-kassa, jag lever alltså på en inkomst på 0:- i månaden. hur klarar man sig då? Det är en jävligt bra fråga.. Det har nu kommit till en tid då jag är så trött på att bara sitta hemma! Jag vill bara skrika att jag vill inte, vill inte sitta hemma, dag efter dag ensam och inte göra någonting alls. Det finns ingen annan att hitta på nåt med för det är ingen som kan vill eller har tid. Jag har inga pengar. Ingenting.
Mitt liv är händelselöst och tråkigt och nu försöker jag skriva en intressant blogg. haha, skrattretande..

Jag har så mycket att vara tacksam för men just nu har jag också mycket att vara ledsen och arg för. Varje dag rinner tiden bort. Tiden som man ska ta vara på och skapa minnen och ha roligt. Men om man inte vet hur man ska ta vara på tiden då? Hur gör man då?

Hoppas det inte bara är jag som känner så!?







Love Fiijah               v